Jag har under hela sjukdomstiden drömt mardrömmar om nätterna. Ofta. Väldigt ofta. Mardrömmarna handlar inte om samma saker som dem kunde göra innan leukemin. Nu handlar mardrömmarna oftast om återfall eller de olika behandlingar jag har gått igenom/kommer gå igenom. Så fort jag kommit hem efter en hemsk omgång högdosbehandling startade mardrömmarna om just högdosbehandlingen, eftersom jag visste att jag snart skulle få uppleva helvetet igen. Nu är de värsta behandlingarna förbi, men minnena och drömmarna försvinner inte för det. Jag glömmer A L D R I G hur jag mått i de värsta stunderna under sjukdomstiden. Jag ryser och mår illa av tanken. Senast i natt drömde jag mardröm om återfall. Jag drömmer om just återfall riktigt ofta. Drömmarna är så sjukt verkliga. När man vaknar ibland vet man knappt vad som är verklighet eller ej, eftersom det jag drömmer faktiskt kan ske i framtiden, på riktigt. Helvetet kan bli verklighet, igen. En natt drömde jag att jag precis bjudit in till min stora 25-årsfest när jag bara några dagar senare får besked att cancern är tillbaka. Känslan är så verklig, trots att det är en dröm. En annan natt drömde jag att cancern blev värre just idag, trots att jag fortfarande är under behandling. Jag drömde att cellgifterna inte längre tog på min kropp och att det var slutet för mig. Detta är bara drömmar, men på sätt och vis speglar dem vad som rör sig i mitt huvud dagligen. Jag är rädd att behandlingen inte ska räcka till. Jag är rädd att behöva få ett besked igen. Jag är rädd att behöva göra en stamcellstransplantation. Framför allt är jag rädd att dö. Jag är rädd att kanske behöva lämna framtida barn. Samtidigt försöker jag tänka på att jag faktiskt kanske aldrig blir sjuk igen. Att detta är slutet på cancern. Att jag om ett år avslutar behandlingen och att cancern aldrig lyckas hitta tillbaka. Det är min största dröm i livet och jag vill tro att det ska bli verklighet. Bland det svåraste just nu är att hindra tankarna från att ta över för mycket.