Det är när man är riktigt sjuk man ser vilka som är riktiga vänner och vilka som inte är. Någon hedrar mig med en tatuering på sin kropp, medan någon annan inte ens bemödar sig med ett sms. Någon åker många mil för att träffa mig ett par timmar, medan någon annan inte pallar ta sig genom stan för att hälsa på. Några frågar med jämna mellanrum hur jag mår, medan andra inte har nämnt min sjukdom alls. Kontraster. På ett sätt är det bra, för nu vet jag vilka jag kan lita på i vått och torrt. Samtidigt har jag så många gånger varit besviken och ledsen på dålig support, från några. Jag vet att livet är kort och ibland kortare än vad man väntat sig och därför ska jag försöka att inte lägga tid eller tankar på onödiga saker eller människor som inte är positiva faktorer i mitt liv. Jag skriver inte detta för att jag vill sätta dit någon, utan för att berätta hur jag känner. Jag förstår att man inte alltid vet till hundra procent i alla situationer vad man ska göra eller vad man ska säga, men säg något! Gör något! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något - som man brukar säga. Jag vet själv hur det är att vara anhörig. Min egna mor har varit cancersjuk även hon och klart som fan det var jobbigt. Jag har även fått många nya kontakter och vänner som också är cancersjuka och självklart är det svårt när någon meddelar att hon har fått återfall, men inte fan struntar jag i henne för att det är en jobbig situation för mig! Jag försöker stötta så gott jag kan och frågar om jag kan göra något för henne.