”JAG KOMMER DÖ!” var min första reaktion när jag fick veta att jag har blodcancer. Lugnt och sansat svarar den erfarne läkaren ”det är inte så vi tänkt”. De orden glömmer jag aldrig. De orden betydde allt. De orden betydde att jag skulle få den bästa möjliga hjälpen och förhoppningsvis inte dö. För det var min största rädsla. Döden. Jag tittade på mamma med tårarna rinnandes ned för mina kinder och sa ”Jag vill inte vara så sjuk som du var! Jag vill inte må så dåligt som du gjorde!”. Samma dag som jag fick beskedet skickades jag till Sahlgrenska med taxi. Det var den värsta bilfärden i mitt liv. Det var knäpptyst hela vägen ner till Göteborg. Ingen sa ett ord. Inte jag, inte mamma, inte chauffören. Min hjärna gick på högvarv. Jag var livrädd. En rädsla som inte går att beskriva. Jag tänkte på min begravning. Vilken musik skulle spelas? Hur skulle kistan se ut? Vilka blommor? Vilka färger? Vilka skulle komma på begravningen? Jag har aldrig egentligen trott att jag faktiskt kommer att dö nu. Att jag kommer att dö i Akut Lymfatisk Leukemi. Men jag tror inte att någon människa som fått cancerbesked inte har ägnat en tanke eller två åt döden. Jag har flera gånger fått höra av läkare och sköterskor att ”Du har tur att du lever” eller ”Det viktigaste var att du skulle överleva”. Då förstår man hur pass sjuk man är. Till en början, de första veckorna, månaderna, är det oerhört svårt att ta in att man faktiskt är dödssjuk i cancer. Jag tror att det är något vi har inbyggt i oss, försvarsmekanism. Man vill inte ta till sig. Till sist sjunker det in och man börjar inse och förstå på ett helt annat sätt. Då blir man rädd. Börjar tänka på vad som faktiskt kunde hänt. Vad hade hänt den där dagen om jag inte fick hjälp? Förmodligen hade jag hamnat i koma eller liknande. Jag kanske hade varit död, om jag inte fick hjälp just den dagen. Just den dagen var femte april 2018. När jag inte kunde ta ett enda steg till. När jag ramlade ihop utanför mitt bostadshus. Jag låg på asfalten och kände hur jag försvann allt mer och mer. Jag försökte titta, men allt var bara vitt. Jag såg ingenting. Jag hörde sambon och grannarna prata med mig. Jag kommer ihåg hur jag tänkte ”Nu dör jag”. Jag fick senare berättat för mig att jag var helt vit i ansiktet och läpparna blev blåaktiga. Ambulansen kom sedan och de tog hand om mig. Väl på sjukhuset fick jag höra att jag hade ett blodvärde på 40, vilket är oerhört lågt. Jag fick mycket blod under ett par dygn och sedan började utredningen. Jag trodde aldrig att jag var så sjuk som jag faktiskt var. Jag vet inte vad jag trodde, men inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att det kunde vara cancer.